Är bara så trött just nu! På allt! Orkar inte ett endast dugg mer, känns det som...
Ändå vet jag att imorgon kommer jag stå där, mitt på jympagolvet,rödklädd och med ett leende hojta att nu är det jympadags! Två timmar senare kommer jag att sitta i soffan och fundera på om jag har energi över till att ta mig in i duschen... på nåt sätt brukar det finnas det men det har faktiskt hänt att jag inte orkat utan fått duscha på morgonen istället... 😞
Detta är min vardag numera. Den där timmen på jympagolvet är bara så helt underbar för då har jag inga mörka tankar eller ångest. Jag känner mig meningsfull och full med energi! Sen vet jag inte riktigt vad som får mig att rasa rätt ner i mörkret... borde ju ha nån energi kvar tycker jag.
Sång får mig också att må lika bra! Men efteråt så känner jag mig glad mycket längre! Är ju inte lika slut fysiskt efter en sånglektion som efter ett jympapass, kanske är det den skillnaden som gör det?
Har inte testat att sätta mig vid keyboarden efter jympan, kanske skulle göra det? Eller iaf lyssna på inspelningar av sångerna som jag för tillfället jobbar med på mina lektioner.
Den senaste tiden har känslorna verkligen stormat inombords. Ilska, gråt, rädsla, smärta (själslig)...
jag orkar inte mer!
JAG VILL INTE!
Finns det inte något som kan bara ta bort allt?
Den logiska delen i min hjärna säger att självklart vill jag inte få nåt som gör mig avtrubbad. Och lika självklart är det att jag inte tänker göra nåt dumt heller.
Men just nu är hjärta och hjärna så långt ifrån varandra som de bara kan. Min hjärna kan inte riktigt förstå heller hur det ens är möjligt att känna en sådan smärta fast det ändå inte är nån "riktig" fysisk smärta. Hela mitt inre känns som ett enda stort svart hål, och hur kan det göra ont liksom?! Och inte funkar det så bra att döva smärtan genom att äta. Det känns bra för stunden men sedan kommer smärtan tillbaks och så läggs ångesten av "varför åt jag nu en halv chipspåse" eller "varför tog jag nu så mycket pasta" ovanpå och förvärrar allt! Och inte minns jag det från gång till gång heller...
Sen kommer känslan av misslyckande för vem vill umgås med en sådan som jag... och så försöker jag istället dölja och hålla det hemligt, vilket inte förbättrar det ett endaste dugg!
Så här har ni mig!
En kvinna 40+
Sexuellt utnyttjad som barn
Kissade på mig långt upp i skolåldern
Tvångsmässigt onanerande sedan så långt tillbaks som jag minns... och som barn så hände det även inför folk, oftast vuxna
Lillgammal var jag som barn. Umgicks hellre med vuxna
Mina känselspröt är konstant igång och läser av allt och alla
Extremt känslig för kroppsspråket
Kontrollbehov
Ätstörningar som troligen är den största orsaken till övervikt
Ångest och depression är mina diagnoser
Ja, rent krasst är det så här!
Jag är denna personen och jag kommer alltid att vara den här personen men kanske kan jag lägga till sen "men detta har jag bearbetat färdigt och är nu en del av mitt liv som jag lagt bakom mig"
Ibland känns det så himla avlägset att det känns omöjligt men så ibland tänds det ett litet hopp och jag känner att jag är ett steg närmare mitt mål!
Kommentera