"Nu får det vara nog!"
Så många gånger den här veckan har jag tänkt dessa ord. Varje gång jag trillat dit. Men ändå har det upprepats, gång på gång... fasen vad trött jag blir på mig själv!!
Och så skulle jag ju inte döma mig själv heller utan vara snäll mot mig själv även om det blir så att jag råkar göra det som jag alltid gjort för att dämpa ångesten.... och kanske inte döma mig själv för att jag precis dömde mig själv...
Hmm... hur tar jag mig nu ur den här spiralen då?!
Kanske genom att inte döma mig själv även om jag dämpar min ångest genom att äta. Att acceptera "det blev så här nu men jag fortsätter leta efter nåt annat sätt".
"Äta" låter nästan alldeles för snällt för det säger ju egentligen inte riktigt vad problemet är. "Trycker i mig" är nog en bättre beskrivning. Kolhydrater och fett är det som lockar. Mest kolhydrater. Sen är det precis som om mättnadskänslan är helt borta. Ibland kan jag bli illamående och spy men oftast bara äter jag tills det inte finns mer kvar. 4 portioner pasta är inga problem liksom...
Ja, jag skäms!! Men det är så här det är!
Har pratat med min sambo en del om just mina ätproblem nu ikväll. Ska ärligt säga att jag inte vet om han förstod riktigt allvaret. Kommentaren "men det är väl bara att låta bli att äta" tyder väl på det... men försökte verkligen få honom att förstå att han måste hjälpa mig. Att jag inte kan göra detta själv. Och det lovade han att ställa upp på.
Imorgon ska jag prata med min läkare om medicinering, men även fråga om remiss till psykiatrin. Håll tummarna att hon förstår och skriver en sådan!
Kommentera