Stödgruppen träffades idag.
Att få höra de andra prata om saker och tankar som jag själv har trott att jag är ensam om känns bara så otroligt skönt så ni anar inte! Att få bekräftelse på att jag varken är konstig eller udda utan jag är helt normal utifrån min bakgrund och övergreppen.
Jag önskar bara att jag skulle kunna låta bli att döma mig själv! Sluta nervärdera mig själv! Och istället peppa mig själv, ge mig en klapp på axeln "bra gjort idag" när jag nu lyckats prata om övergreppen. Vem som utsatte mig, vilken ålder och lite om hur...
Men jag förmår mig inte ens säga tack till mig själv!! Känslan av skam och att jag är äcklad över vad jag själv gjorde återkom idag! Även om det är mer än 30 år sen så känns det som om det hände typ förra veckan. Doften, smaken, ljuden, hans händer... FAN VAD JAG HATAR DETTA!!!
Hur ska jag nånsin kunna få bort alla dessa minnesbilder där alla sinnen är involverade??!
Kommentera