På tisdag börjar Rise's stödgrupp i Malmö!
Vi kommer att träffas 8 gånger under våren. Känns lite nervöst och oroligt inför första träffen. Men allt som sägs i gruppen ska stanna i gruppen. Vi har ju alla varit med om liknande händelser... men det hindrar ju inte min ångest från att slå till och tankarna från att dra igång.
Idag var det en lugn dag bl a med gudstjänst. Känns så rofyllt och kravlöst att gå dit, sjunka in i sin egen lilla värld och få sjunga ut ordentligt! "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" var de ord som fastnade mest efter predikan. Många gånger har jag undrat hur mycket mer ska jag klara av! Att bearbeta barndomen medför att jag får uppleva allting ännu en gång! Och det är tufft!! Så tufft så att jag ibland känner att jag inte kommer att klara det, att det finns en annan utväg...
Gud, varför? Är en fråga jag ofta ställt. I ren förtvivlan över att jag inte vet om jag kommer att orka... och arg har jag också varit på Gud som låtit mig gå igenom allt! Så arg så att jag sa upp bekantskapen med honom strax efter konfirmationen! Ungefär samtidigt som jag satte ner foten och bad morfar fara och flyga...
Att jag sedan hittar tillbaks till kyrkan och Gud efter 25 år är nästan en slump. Jag mindes ju inte riktigt varför jag slutade gå i kyrkan. Det förträngdes som många andra minnen... Jag har numera gjort upp med Gud och jag inser ju att han har varit med mig för annars hade jag inte varit här idag. Jag överlevde! Sen får ni andra som inte tror på Gud tro att det är nåt annat...
Kommentera