Är så tacksam för alla glada tillrop och peppande kommentarer ni ger mig när jag känner mig helt nere i kängorna.
Både igår och idag har varit sådana dagar. Jag behöver lära mig att inte döma mig själv och ffa inte sätta ouppnåeliga krav på mig själv. Men det är inte så lätt när allt jag gjort nästan hela mitt liv är att ha kämpat efter att uppnå krav som ingen skulle
kunna klarat och när jag inte nått upp till dessa så har jag blivit "straffad" på nåt sätt. Misslyckad har jag ju alltid varit...
Kämpar just nu med att acceptera smärtan som finns inombords. Den finns där, det är okej att den finns där... men det gör jäkligt ont! Fast farligt är det ju inte... men jag önskar så innerligt att jag var typ 6-7 år och kunde storgråtandes krypa upp
i en mammas famn (en mamma som bryr sig om mig alltså) för att få tröst och känna kärlek! Gud vad jag hade gråtit då alltså!! Det hade nog bara forsat ut...
Men nu är jag 45 år och har ingen sån mamma så det kan jag ju bara glömma....
Kommentera